Ska vi spela kula?

Nu var det lite mer än två veckor sedan vi var på MyDOG. Brownie skötte sig SÅ bra, och jösses vad jag rosade honom på instagram, och i verkligheten förstås, så jag känner att jag inte behöver göra det igen. Jag har andra saker att rosa honom för nu. T.ex. häromdan låg han på en hög av kuddar över mitt huvud och jag petade på hans näsa och hans tunga åkte ut två centimeter och det är det sötaste i mitt liv herrejösses.

Det roligaste på mässan enligt Brownie var att pocka på sig så mycket uppmärksamhet av människor han bara kunde, och extra kul var det när vi gick runt vid pryltorget där han kunde tigga till sig godis. Vi pratade med Mush och vi pratade med Vom og Hundemat. Ville även prata med Halla färskfoder som var där, men de hade fullt upp allaredan. Brun var allra gladast över Vom og Hundematskorven som han fick smaska på när vi kom hem (han smaskar rätt så rejält den där Bruna). Och det är roligare att smaska färskfoder än köttstycken, lättare att tugga och låter högre!

Och allt precis som förväntat så fanns det alldeles för många torrfodermärken med sina montrar där (jag talar inte illa om torrfoder, men.. Tyckte mig till och med skymta ett vegetariskt sådant). Vi hittade oss fram till montern för Magnussons spannmålsfria torrfoder. Och eftersom deras innehållsförteckning inte alls är i närheten av lika läskig som de flesta andra märkena, så blev jag faktiskt glad när jag såg att de hade smakprov. Vi pratade lite med en trevlig kvinna i montern och den Bruna gjorde allt vad han kunde för att fjäska till sig gos. Lycka på jorden var när han blev erbjuden en torrfoderkula av kvinnan.
"Wohoo, vill du leka bollen med mig?" tjöt Brownie av glädje. Ganska så liten boll tänkte jag för mig själv, men Brownie var nöjd och började slänga runt med den och ha sig. Jag tog upp den och försökte med halvpedagogisk ton förklara att,
"Alltsåå duu, Brownie. Det är meningen att du ska äta den där.." så lade jag ner den på marken framför hans näsa.
"Ska vi spela kula då?" frågade han lite tveksamt och började puffa på den med nosen, och igen kasta runt med den.
"Mat alltså. Äta. Nomnom, du vet?" sa jag igen. Det var nästan så att jag ville demonstrera själv, men så kom jag på att jag inte äter kött. De torrfoderkulorna innehåller nämligen ganska så mycket av just den varan. Brun gav mig en konstig blick med sina alldeles för runda knappnålsögon och vred sitt huvud så mycket att jag för en sekund trodde det skulle gå av. Vid det är tillfället kände jag mig själv också lägga huvudet lite på sned.
"Eeeh du, du vet att du åt såna JÄTTELÄNGE faktiskt. Varje dag." argumenterade jag vidare. Fast jag visste redan själv att det inte riktigt var sanningen, det kunde ta en halv vecka för honom att få i sig sin egentliga dagliga matranson på 2 dl.

Till slut så lyckades han faktiskt svälja den. Han dog inte ens lite, så om det var det han var orolig för så tror jag att han drog en ganska stor suck av lättnad just här. Sen fick han mer gos och klapp av den trevliga kvinnan, så allt var härligt igen. Vi fick faktiskt med oss ett smakprov hem, som jag tänkte vi möjligtvis kanske skulle kunna använda som träningsgodis.

Väl hemma på kvällen sedan hade vi kalas. Brownie blev överförtjust i bitarna av torkad lunga vi fick i Mush-montern, men blev igen halv konfunderad när jag öppnade och visade kartongen med torrfoder.
"Ska vi spela kula igen?" sa han efter en kort stund av awkward silence. Hela huvudet in i kartongen innan han fnös och vickade på huvudet.
"Eh men jo jag tänkte typ att vi kunde ha det som godis så eeh kan du göra något duktigt?" och man kan tro att en hund som kan fler tricks än vad som går att räkna på alla fingrar och tår och förmodligen andra kroppsdelar med, kan komma på något kul eller gulligt att göra...
"Det är utomordentligt svårt att spela kula om man inte har några spelkulor. Faktiskt är det så." sade Brun och satte sig ner med ett fjomp, väntandes på att jag skulle lägga ner några på golvet. En enkel snurr eller ett fintsittande hade räckt, tänkte jag för mig själv. Jag hade inte jättestor lust att spela kula då jag fick flashbacks till femteklass när en av klassens tuffaste killar drätte te' en stor kula som dunsade rätt upp i huve' på mig, jag fick ett enhörningshorn och hjärnskakning på kuppen.
"Inte kula... " viskade jag, nästan mer till mig själv än till honom.

Istället gjorde jag som så att jag tryckte in en torrfoderkula i mun på honom, och visst blev han förnärmad (barbari!), men sedan verkade det som att även han fick en flashback, till montern på mässan sisådär 5 timmar tidigare. Så som en snilleblixt högg han in på de kulorna jag hade lagt i min öppna hand (hugga är väl att överdriva, men så huggigt en gentlemannig jättetönt kan göra).
"Gooodis!" utbrast Brunhunden och riktade blicken intensivt på min fortfarande öppna hand, som att det plötsligt skulle poppa upp flera kulor godisbitar av ren tankekraft. Och som sagt, visst kan han en hel del, men det här med tankekraft och att få saker att uppstå från tomma intet, det är något som vi måste jobba mer på. Fast å andra sidan, vid det här laget gick svansen som en propeller, så kanske hade han utvecklat ett alternativt sätt att nå godisarna genom att helikopterflyga till godiskartongen. Ett tredje alternativ hade varit att resa på sig och gå de tre meterna.

Men faktiskt, efter mycket övertalning verkar det som att Brundjuret fattar att det är ätbart (och väldigt mycket gott till och med!). Ssscore.