Att planera inför julen med ett litet Knott i huset är minsann inte det lättaste, har jag fått erfara. Väldigt många gånger om dagen är jag glad för att han är så söt, för annars hade jag nog nästan kunnat bli arg på honom. De senaste dagarna har vi haft fullt upp med julstökeri och sådant som hör till det. Och just det där julstökeriet har varit väldigt mycket annorlunda jämfört med julstökerierna alla andra år. Liksom, vi har aldrig haft ett Knott i huset under julen förut.
Vi miljötränade i staden för första gången igår. Ma skulle köpa julklappar och sista julmaten så vi passade på att hänga med för att sitta på en blöt och kall bänk för att glo på folk, sådär som man gör ibland. Innan vi klev ut ur bilen fick jag flashbacks till första gången han gick i en någorlunda liknande situation, lägenhetshusen där min syster bor. Han tyckte det var jätteläskigt, och bilarna var hemska. När vi är ute och går tycker han också att bilarna är väldigt hemska, men jag håller på att lära honom att bilar är skitkul för då får man godis. I varje fall, han skötte sig HUR bra som helst. På riktigt. Allt var spännande, särskilt när det kom fram människor. Vi satt inte i en minut innan någon var framme och frågade "Vad är det för raser i den där? Det måste vara någon riktigt häftig blandning, han ser så unik ut". Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska svara pyreneisk vallhund eller berger des pyrenees a face rase, men bestämde mig för det förstnämnda. Inte så många vet vad det är för något ändå. Av reflex vill jag ibland säga blandras, för att jag är så van vid att få frågan om Brownie (men då frågar de efter ras, inte raser lol). Knottet drog till sig en massa uppmärksamhet men han var så cool under hela tiden. Fortsätter han så kommer han säkert bli glad i människor (aka kräva uppmärksamhet hela tiden av alla) som Brun.
På kvällen när vi kom hem tänkte jag att vi tar det lugnt, han behöver nog vila efter så mycket intryck, vi hade ändå varit borta sådär cirka hela dagen. Men nope, han sov i några minuter och sen var det full fart på honom igen. Jag ville bara gå och lägga mig i sängen och rewatcha Smallville tills jag somnade. Nä, valpen drog mig bokstavligen i kläderna när jag skulle gå ut i köket för att hämta lite julgodis.
"Leeeka" tjoade han med sin allra gladaste röst och visade upp alla olika slags lekinviter han kunde hitta på. En av dem innebär att han hoppar upp och attackerar fötterna, vilket denna gången fick mig att tappa knäcken som jag precis skulle stoppa i munnen.
"Gulp" hörs nerifrån Knottet på golvet, varpå han kollar upp på mig och slickar sig runt munnen. Halvt panikartat frågar jag Google om hundar dör av att äta en bit knäck. Kommer underfund med att han med största sannolikhet inte kommer dö, och pustar ut lite. Hoppas bara på att det inte blir en bieffekt i att knäcken hamnar i örona på honom. Efter incidenten lyckas han ändå komma på att han faktiskt var trött, och la sig för att sova, så att jag fick se hela tre avsnitt av Smallville innan jag också somnade.
Nästa dag, som är idag, var det dags för det sista julbaket innan finalen, kokosdrömmar stod på schemat. Knott var SUPERPEPP på att baka kokosdrömmar. Brownie, som är den mest lättsamma hunden i historien av lättsamma hundar, han rullade ihop på en filt under bordet för att försäkra sig om att inte vara i vägen. Lika lättsam var inte Knott, konstaterade jag ganska så väldigt fort.
"Åh va' gör duuuurå?" frågade han förtjust när jag började stapla ingredienserna till kakorna på bordet.
"Eh, kan du typ försöka att vara lite mindre jättemycket i vägen?" frågade jag så icke-otrevligt jag kunde.
"Hahahah nope" svarade han och fortsatte att undersöka vad jag sysslade med. Jag suckade högt och la in en gång med färskfoder i frysen, så att jag kunde få en liten lugn stund senare. Men så fortsatte det, han har ganska nyligen upptäckt att om man står på bakbenen så når man kanten av bordet. Den vetskapen tog han väl vara på, för självfallet så var ha upp med nosen på bordet så fort jag vände ryggen till, snodde åt sig smör och tomma knäckformar och decilitermått och allt vad han kunde hitta. Han har ganska stor mun, så det får plats med rätt mycket i den. Kort sagt så blev det förmodligen något litet knotthårstrå i kakorna, lite knottsaliv på smöret och så vidara, men det får man överleva. Det är ju bara en gång i livet som Krokodilknottet firar jul för första gången.
Nu på kvällen fick hundarna varsitt klickerpass. Knott lekte backa-bak-på-boken-leken och Brun fick leka lite heelworklekar, så till slut blev alla nöjda och glada, trots att Knottungen inte fick smaka på kokosdrömmarna. Imorgon är det julafton. Knotts första. Brownies nionde.
Vi miljötränade i staden för första gången igår. Ma skulle köpa julklappar och sista julmaten så vi passade på att hänga med för att sitta på en blöt och kall bänk för att glo på folk, sådär som man gör ibland. Innan vi klev ut ur bilen fick jag flashbacks till första gången han gick i en någorlunda liknande situation, lägenhetshusen där min syster bor. Han tyckte det var jätteläskigt, och bilarna var hemska. När vi är ute och går tycker han också att bilarna är väldigt hemska, men jag håller på att lära honom att bilar är skitkul för då får man godis. I varje fall, han skötte sig HUR bra som helst. På riktigt. Allt var spännande, särskilt när det kom fram människor. Vi satt inte i en minut innan någon var framme och frågade "Vad är det för raser i den där? Det måste vara någon riktigt häftig blandning, han ser så unik ut". Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska svara pyreneisk vallhund eller berger des pyrenees a face rase, men bestämde mig för det förstnämnda. Inte så många vet vad det är för något ändå. Av reflex vill jag ibland säga blandras, för att jag är så van vid att få frågan om Brownie (men då frågar de efter ras, inte raser lol). Knottet drog till sig en massa uppmärksamhet men han var så cool under hela tiden. Fortsätter han så kommer han säkert bli glad i människor (aka kräva uppmärksamhet hela tiden av alla) som Brun.
På kvällen när vi kom hem tänkte jag att vi tar det lugnt, han behöver nog vila efter så mycket intryck, vi hade ändå varit borta sådär cirka hela dagen. Men nope, han sov i några minuter och sen var det full fart på honom igen. Jag ville bara gå och lägga mig i sängen och rewatcha Smallville tills jag somnade. Nä, valpen drog mig bokstavligen i kläderna när jag skulle gå ut i köket för att hämta lite julgodis.
"Leeeka" tjoade han med sin allra gladaste röst och visade upp alla olika slags lekinviter han kunde hitta på. En av dem innebär att han hoppar upp och attackerar fötterna, vilket denna gången fick mig att tappa knäcken som jag precis skulle stoppa i munnen.
"Gulp" hörs nerifrån Knottet på golvet, varpå han kollar upp på mig och slickar sig runt munnen. Halvt panikartat frågar jag Google om hundar dör av att äta en bit knäck. Kommer underfund med att han med största sannolikhet inte kommer dö, och pustar ut lite. Hoppas bara på att det inte blir en bieffekt i att knäcken hamnar i örona på honom. Efter incidenten lyckas han ändå komma på att han faktiskt var trött, och la sig för att sova, så att jag fick se hela tre avsnitt av Smallville innan jag också somnade.
Nästa dag, som är idag, var det dags för det sista julbaket innan finalen, kokosdrömmar stod på schemat. Knott var SUPERPEPP på att baka kokosdrömmar. Brownie, som är den mest lättsamma hunden i historien av lättsamma hundar, han rullade ihop på en filt under bordet för att försäkra sig om att inte vara i vägen. Lika lättsam var inte Knott, konstaterade jag ganska så väldigt fort.
"Åh va' gör duuuurå?" frågade han förtjust när jag började stapla ingredienserna till kakorna på bordet.
"Eh, kan du typ försöka att vara lite mindre jättemycket i vägen?" frågade jag så icke-otrevligt jag kunde.
"Hahahah nope" svarade han och fortsatte att undersöka vad jag sysslade med. Jag suckade högt och la in en gång med färskfoder i frysen, så att jag kunde få en liten lugn stund senare. Men så fortsatte det, han har ganska nyligen upptäckt att om man står på bakbenen så når man kanten av bordet. Den vetskapen tog han väl vara på, för självfallet så var ha upp med nosen på bordet så fort jag vände ryggen till, snodde åt sig smör och tomma knäckformar och decilitermått och allt vad han kunde hitta. Han har ganska stor mun, så det får plats med rätt mycket i den. Kort sagt så blev det förmodligen något litet knotthårstrå i kakorna, lite knottsaliv på smöret och så vidara, men det får man överleva. Det är ju bara en gång i livet som Krokodilknottet firar jul för första gången.
Nu på kvällen fick hundarna varsitt klickerpass. Knott lekte backa-bak-på-boken-leken och Brun fick leka lite heelworklekar, så till slut blev alla nöjda och glada, trots att Knottungen inte fick smaka på kokosdrömmarna. Imorgon är det julafton. Knotts första. Brownies nionde.
Älskar dina långa inlägg *-*
SvaraRadera