Vi svenskar har ju alltid internationellt sett varit lite sådär halvmärkligt intresserade av att ALLTID prata om vädret. Eller ja, snarare klaga på vädret. Oavsett vilket väder det är. Själv försöker jag alltid göra det bästa av situationen. Då kan man bestämma att det bästa av situationen är att ägna dagen i sängen med en skål popcorn och något mysigt te, helst något murrigt (kan te vara murrigt? är det ens ett ord? jag vet inte), mysigt te som rooibos eller masala chai.
Vissa vinterdagar kan man spendera ute i skogen, helhärligt sådär. Vår närmsta skog ligger ungefär 200 meter från huset, så det är hur smidigt som helst att bara gå dit och spendera en halvtimme. Eller en timme. Eller två timmar. Eller okej, två timmar är lite lång tid att vara i den lilla lilla Lillaskogen, men då har vi Storaskogen ca. 500 meter ifrån huset istället.
Så vi gick dit, till Lillaskogen, Brun och Knott och jag. Kameran fick också följa med, jag ville fotografera nya bilder på Brownie i bandanan vi fick i ett samarbete i höstas. Men så när jag släppte lös hundarna att tjohoa bäst de ville, så hade olika reaktioner.
"TJOHOO" tjohooade Knott och for iväg som en kanonkula, några meter tills han var tvungen att kolla om jag hängde med.
"Håll dig nära. Du får tjohoa, men tjohoa nära" sa jag till honom när vi började gå på den lilla stigen. Några hundra meter in gör vi en avstickare för att plumsa lite snö och sådant trevligt.
"TJOHOO SNÖPLUMS" tjohooade Knott och dök huvve före i snön, simmade och ålade sig lika ivrigt som ett barn som ska ta sina första simborgarmärken. Någon som inte var lika road, var den där Bruna.
"Men usch, snöplums" suckade Brun med en tillgjort betoning på andra ordet.
"Jättekul!" svarade jag och försökte låta lika entusiastisk, även om det troligtvis inte var så övertygande. Helt sanningsenligt så är jag rätt trött på snön jag med, men det behöver inte han veta.
"Fjanteri" suckade Brun igen när han satte sig på en stubbe och iakttog Knott som var i full färd med att springa runt med pinnar och dyka i snön och tjohooa.
"Meen.. Om du poserar så jag kan fota och du får godis?" sa jag och viftade med systerkameran. Hans öron for upp igen, godis är ju rätt angenämt och sådär ju. Faktiskt. Först fotade jag honom på stubben, men eftersom det var massor av småkvistar i vägen bad jag honom att sätta sig på stigen, där han satt jättefint, sådär fint som bara Brunhundar kan sitta. Det tog inte en lång stund, några sekunder tops, innan han blängde på mig.
"Meh, snö i ögona" sa han ganska väldigt fort, men satt kvar. Jag tryckte in några godisar i hans mun och han satt kvar. Godis är rätt angenämt och sådär ju. Så jag gjorde mig beredd för att fota igen, varpå han fortsätter klaga.
"Snöö i ögonaa"
"Bara liite till" viskade jag samtidigt som jag gjorde ljud och viftade med armarna för att få honom intresserad.
"Det räcker nu!" sa Brun och blinkade irriterat bort snön ut ögonen, reste på sig och spatserade iväg för att nosa på en halvt översnöad blåbärsplanta. Nu var det min tur att sucka. Tydligen suckade jag så högt att det kom fram ett litet Knott. Bara för att checka sådär, så som han ofta gör. Så försvann han igen. När hela välden är täckt av snö så är hela världen en lekplats. Och som tidigare konstaterat så är Knott rätt så bra på att tjohooa, hans krav är inte så stora. Men på Brownies begäran så gav vi oss hem ganska snabbt, och inga bilder blev det med bandanan denna gången..
 |
| Inte jättesmickrande pose, Brun, men okej |
Kommentarer
Skicka en kommentar