Förra måndagen blev Knottungen 6 månader gammal. Sex. Månader. Gammal. Nu är det den värsta klyschan som finns, jag vet och jag ber om ursäkt, men alltså han var en fet liten prickirandig potatis helt alldeles nyss?! Prickirandig är han fortfarande för den delen, men han börjar faktiskt likna en berger mer än en potatis.
I söndags var vi därför ute på isen för att fota lite finbilder. Han är faktiskt ganska söt, men väldigt svårt att få finbilder på.
För det första, man kan inteinteINTEALDRIG släppa en leksak, får valpen tag i'n är det hejdå och hundraproentigt omöjligt att få tillbaka den. Någonsin. Valpdjuret älskar sina kampskinn, den saken är så säker. Och vad händer, om inte just detta. Som tur är lyckades vi få in honom efter bara fem minuter, men jag lovar att det kändes betydligt längre. Valpar är kul. Valp som alltid har haft asbra inkallning men som lägger dövörat till när han fått tag i bästa leksaken, är jätteextratjohokul. Nää, den enda som tjohoade i det läget var han, han hade toppentjohoskoj, givetvis. Sen hade vi mina halvdanna försök till att vara roliga än leksaken, vilket jag såklart inte var. Minns ni knäcken som han råkade äta i julas? Jag tror tyvärr att min befarade mardröm slog in, och knäcken faktiskt hamnade i öronen. Eller är det vanligt valpbeteende, vad vet jag.
För det andra (pluspoäng för sambandsuttryck, min svensklärare skulle säkert bli glad) så hallå det var faktisk IS PÅ SJÖN!! Det är revolution nästan, senaste gången det hände var sisådär 10 år sedan kanske? Det var väldigt längre sedan södra Sverige var så snörikt. Kanske har Trump rätt ändå, att klimathotet är en hoax? Vi var inte de enda som tog tillvara på den frusna sjön, vi såg även en hurtig skidåkare. Knott tyckte det var SUPERSPÄNNANDE. Så superspännande att han var tvungen att titta närmre. Och samtidigt hälsa såklart, jätteMYCKET och jätteHÖGT. Jag började febrilt formulera alla sorters ursäkter till skidåkaren, jag var inte beredd på att valpen faktiskt kom tillbaka direkt på inkallning. Vilket fantastiskt litet Knott jag har! Och hur lättad jag var att han inte hann fram och välte omkull skidåkaren. Hon var nog lika tacksam hon, om inte mer.
Vi fotograferade finbilder på isen. Några blev faktiskt fina.
Kommentarer
Skicka en kommentar